Surola

som sommarängen så skön

som jungfru Maria i bön

som doften av mjölk och honung

som alla sagors konung

om andras gamman kan man mycket tycka

genom andras välstånd kan man tro sej skönja lycka

över andras framgång kan man avund känna

men se till att ditt eget hjärta inte bränna

så som alla dagar ändas i natt

så som mardrömmen svart

så som ångesten tjock

så som ett liv under lock

genom andras ögon andras sanningar man ser

med andras händer frikostigare man ger

med andras öron annorlunda man orden hör

men inget av detta är något man göra bör

för när någon ditt livsverk ska väga

kan bara du gradera skalan på vågen

oavsett vad andra må tycka eller säga

är det dina värden, du som håller i sågen

som kan röja i själens snåriga skog

som kan återbörda vad andra tog

som kan förlåta eller förbanna dem alla

som kan öppna ditt hjärta eller vara besk som galla

som profeten ren och vis

som ishavets gnistrande is

som kylan renande och klar

som kunskapen inte ens profeten har

ty förbannelsen vilar över inskten

av att allt betraktas igenom de oändliga skikten

att allt av alla olika betraktas och värderas

att sanningen som du ser den inte är deras

som vargen som kämpar i meterdjup snö

som alkoholisten i systembolagets kö

som en prostituerad frysandes på gatan

som den religöses väntan på satan

vi kan alla sanningen se, vi kan bara inte förmedla den

ty det språk finns inte uti denna världen

där jag begriper din

där du begriper min

Röken slingrade sig som ett väsen rakt ut i intet från den enorma kåtan. Kylan slet och rev i allt den kunde få tag i. Möss och lämmlar höll sig rutinerat under den skyddande snön, kilandes fram och åter i jakt på föda för att kunna uppleva ytterligare en vårsol. Smärtan gjorde dock att mina sinnen inte kunde ta emot några andra signaler än de som adrenalinet åstadkom när det pumades ut i blodet, kroppens desperata försök att få funktionerna åter.

Allt började sex timmar tidigare. Ett enda ord, en gnista som växte till en mental skogsbrand. Hur lätt en kedja kan sammanlänkas tills det blir omöjligt att hitta dess början eller slut, omöjligt att gissa resultatet av de enskilda länkarnas bidrag till helheten. Om ändå tiden kunde skruvas,vridas eller anpassas i efterhand. Smärtan.

"Kan du åtminstonde ringa till Göran och fråga om han behöver någon hjälp? Det enda du bryr dig om är ju den där jävla skotern!"

Jag satt tyst för att se om hon skulle ge sig med detta.

"Du e ju för fan lika lam i kroppen som i huvet" halvskrek hon dock. Eva skulle tydligen inte släppa taget om detta förrän ordkriget var ett faktum.

"Göran har hjälpt oss hur jävla mycket som helst, du måste väl för fan kunna hjälpa honom med att bära in lite möbler i stugan eller?"

Jag lät blicken fastna på en punkt någonstans bakom väggen, bortom skogen. Läpparna sammanpressade för att inte släppa ut något jag skulle ångra.

"Men säg åtminstone nåt!" fortsatte hon. "Måste jag åka dit själv och knulla med honom för att visa att vi är tacksamma? Igen?"

Den har många former, namn och tonlägen. Droppen. Det lilla extra som skiljer ett vanligt gräl från total härdsmälta. Som får förnuftet att för en tid lämna kroppen vind för våg i ett tillstånd det sällan kommit något gott ur. Igen. Ett enda litet ord som kan sättas in i så många meningar utan att det får någon större konsekvens.

Igen!

Blicken sögs tillbaka in i huvudet på mig, slets obönhörligt loss från den punkt som jag hade försökt fästa den på bortom hus och äng. Kom som en rekyl farande och slog med ett dån i hjärnan. Rev,slet, vägrade sluta förrän det var ett faktum. Förnuftet hade flytt. Hjärnan kokade på ett ögonblick och jag såg som i ultrarapid, som om jag stod utanför och tittade på, hur min knutna högrhand lämnade knät för att krossa hennes näsa.

En sekund. Ett liv som brast.

Eva låg på köksgolvet med vidöppna ögon och blodet pumpande ur det som nyss varit en söt liten uppnäsa. Fräknarna tycktes blekna i takt med att blusen mörknade av det rinnande blodet, men inte ett ljud kom över hennes läppar. Jag hade inte ens rest mig från stolen. Såg som utifrån hur jag vred och vände på knytnäven, betraktade den som om den vore någon annans, men den satt på min arm.

Hon sa fortfarande ingenting, men blicken satt som etsad i min. Utan ett ljud, utan brådska reste jag mig, flyttade kroppen ut i grovköket, klev i overall och kängor, lämnade huset.

När äntligen hjärnan började fungera någorlunda igen var jag redan en timme bort från allt som hänt. Kylan i ansiktet fick mig att förstå att jag tagit skotern rakt ut i skogen.Någonstans i bakhuvudet satt en tanke om att detta var oundvikligt, att summan av allt som hade hänt, allt som aldrig sagts inte kunde bli något annat än just detta. Oavsett vilken formel man brukade så skulle summan bli samma, resultat obestridligt. Jag styrde omedvetet skotern ut i omarken, mot utmarkstugan som jag brukade övernatta i under höstarnas jaktäventyr. Plötsligt var jag där. Dödade motorn och lät tysnaden omfamna den kalla kroppen. Satt kvar tills sista flämtande ljusstrimmorna drivits bort från skog och himmel.

Stugan var en ungefär 5x6 meter stor timmerstuga byggd nånstans runt 1900-talets början, lågt i tak och tätad med mossa. En eldstad i mitten med rököppning i taket. Fyra fasta sovbritsar utefter två av väggarna, ett bord med fyra stolar. Ungefär allt. Jag sparkade undan snön som blockerade den gistna dörren, tog mig in och vart stående. Det var becksvart inne, inga fönster som kunde släppa in det lilla ljus som reflekterades i snön utanför. Efter en minut eller så började ögonen sakta vänja sig. Famlade runt utefter väggen tills jag kom fram till bordet, visste att det låg tändstickor där. Så småningom brann såväl ljus på bordet som ved i eldstaden. I en av britsarna fanns en trälåda med spritflaskor som blivit kvar efter jakterna, 5-6 öppnade flaskor med blandat innehåll. Utan att tänka på det vred jag korken av en flaska Brännvin special, förde den till munnen och svalde. Det spred sig en värme i kroppen som bredde ut sig för varje klunk som svaldes, jag slutade inte svälja förrän flaskan var tom. Satte mig tungt på en av stolarna och väntade, väntade på den febriga känsla som jag visste skulle nå huvudet alldeles snart. Som skulle ta bort det onda som hänt, trösta själen och måla nya vackra bilder på den duk som kallas dröm. Men den kom aldrig, värmen nådde aldrig huvudet. Det enda som hände var att allt spelades opp igen, knytnäven som satt fast på min arm, Evas fastetsade blick, ordet, blodet, gång på gång. Klarare för varje gång.

Paniken började sakta riva i mellangärdet och jag visste att jag inte kunde låta den få ett fast grepp. Reste mig häftigt från stolen för att hämta ännu en butelj men kände hur vänsterbenet inte riktigt ville lyda. Bra,tänkte jag. Bara fylla på tills mellangärdet också vart dränkt, därefter bröst, armar huvud. Fick tag i en flaska till, den kändes som ett svärd i handen , ett svärd att dräpa monstret med. Fick av kapsylen och bälgade i mig innehållet. Monstret dog inte, men jag. Kännde hur kroppen stängdes av för att glida in i ett annat tillstånd, men bilden på näthinnan var fortfarande glasklar- knytnäven som krossade näsan på Eva, krossade de sista illusionerna av en lycklig framtid.

Drömmarna hoppade mellan då- och nutid, mellan gott och ont. Reflekterade händelser som jag aldrig förstått förän nu i drömmarnas glasklara ljus. Hur självklart det var att Eva och Göran förts samman i deras gemensamma strävan mot ordning och reda medan jag irrat runt som ett barn i tron att allt skulle ordna sig. Hur blåögd får en människa bli? Hur länge kan man blunda för det man innerst inne förstått? Hur långt får man gå i sin handling när allt är förbi?

Jag vaknade med ett skrik, satt käpprak på britsen och försökte förstå var jag var och varför. Det enda jag såg var en glödbädd nån meter framför mig, det enda jag kände var kölden som hade kroppen i ett järngrepp. Försökte resa mig men förstod direkt att jag var kraftigt berusad. Konstigt, huvudet känndes rent och klart men kroppen som sirap. Sakta kom bilderna tillbaka, petade på mig. Började gnaga och glöda. Sakta åt de sig in i sinnet igen. Sträckte mig desperat efter en flaska till från britsen bredvid och började svälja. Jag kastade den tomma buteljen med raseriets våldsamma kraft rätt in i eldstaden så att skärvor och glöd yrde i det lilla rummet. Satt sen blickstilla och försökte förstå vad jag såg. Glöden grep tag i mossan som man drevat väggarna med, samlade kraft för att slå ut i små vackra lågor, slickade väggarna och lyste upp stugan som vore det midsommar. Vackert, tänkte jag förvirrat. Satan så vackert de brandgula tungorna slickade sig uppåt mot taket. Plötsligt byttes det vackra mot något hotfullt. Röken pressades ner mot golvplankorna och så förstod jag, förtsod att jag måste ut hur trögt kroppen än löd, att det vackra kan vara lika dödligt som det fula, hur snabbt verkligheten byter skepnad. Jag kröp utefter väggen tills jag med höger hand kände dörrposten, kröp en bit till och sedan tog sats med bägge benen för att sparka upp dörren. Innan jag riktigt förstått vad som hänt hade jag gränslat skotern och betraktade det makabra bålet. Värmen känndes overklig i den bistra vinternatten men fick ändå hjärnan att börja arbeta så sakteliga. Måste ställa allt tillrätta igen, måste prata med både Eva och Göran. Förklara att jag förstår, att det även var mitt fel och att allt kan bli som förut igen. Vrida tillbaka tiden. Bättra mig och förlåta.

Körde i alltför hög fart genom skogen. Pressade på så mycket jag vågade, ville ju hinna fram för att förklara innan klarheten beslöjades. Innan bitterhet och galenskap återerövrade mitt sinne.

Röken slingrade sig som ett väsen rakt ut i intet från den enorma kåtan. Kylan slet och rev i allt den kunde få tag i. Möss och lämmlar höll sig rutinerat under den skyddande snön, kilandes fram och åter i jakt på föda för att kunna uppleva ytterligare en vårsol. Smärtan gjorde dock att mina sinnen inte kunde ta emot några andra signaler än de som adrenalinet åstadkom när det pumades ut i blodet, kroppens desperata försök att få funktionerna åter. Skotern låg stilla på sidan och lät endast ett väsande från smältande snö på motorn påvisa dess existens. Hur kunde jag missa att renskötarna hade slagit läger här? Alkoholen? Hur fan kunde jag köra så fort mitt i natten när jag druckit som jag gjort?

Ovesäntligheter. Eftersom jag inte kunde röra mina ben eller skrika så förstod jag att det var illa, kände ingenting eftersom adrenalinet gjorde sitt jobb. Synen svek ialla fall inte, såg hur snön mörknade framför mig. Lapparna borde hört krashen men inte ett liv från kåtan. Hur fan tar jag mig ur det här?

Slöheten och uppgivenheten smög sig på mig, allting tappade sin betydelse. Plötsligt fann jag att tankarna letade sig till Gud, till konfirmationen och nattvarden. Jag som aldrig trott på högre makter låg här och sökte efter Honom. Märkligt hur trött man blir utan att röra sig, märkligt hur tankarna flyr. Stjärnorns närmar sig på något sätt. Eva? Är det du Eva? Hur mörk kan snö bli? Varför är jag här?

En så vacker dag det är!

Mora, en lyhörd afton bland alla andra stockholmsdjävlar som inte har vett nog att hålla sig hemma. Småshopping bland hemmafruar & jullovslediga knott, en o annan arbetslös krake finns väl osså med i gröten. Ni stirrar på mig, jag glor tillbaka. Vad nytt under solen. Liftkort o knarkarplankor, toppstugor o tomma plånböcker – ska fan va arbetarklass i dessa liftköer.

Tacka gudarna för självhushåll o starköl. Pappa glad o nöjd, barnen möra. Kanske nybakta scones till frukost innan rövsmällar i snön o gapiga kärringar i köerna. Alla åker skidor utom Carmen,ty hon har brutit armen. Men det finns en skoter för alla de som inte orkade me eller helt enkelt gick sönder. Tacka Dalarnas skidbönder.

Tar det nog lugnt i kylan o harvar plattlagg tills skymningen faller för att stilla ta en dusch o en bastu. Rulla naken i snön i minus 40, nåt att berätta för mamma när man hemma landat. Spöa telningarna i plump, prata allvar i klump, skona minstingen som inget förstår, jaga på latmaskarna som inget förmår. Sussa gott efter dagens tjo och gamman. Imorgon är en annan dag, nya blåmärken av samma slag. Mamma jobbar och svärmor svär- tänk att pojkjäveln ska va så tvär!

Inget nyttigt eller klokt han skriver trots läsarens brinnande iver. Men tänk då detta, whiskey o cloetta sinnet stör. Chips o nötter magen upprör, så vad kan ni begära? Ett rim, en tanke skör? Nä fy fan får jag inte en whiskey till jag dör!

Sa Grinolle innan han slickade i sig...

jag gick en natt mellan hav och sand

såg månen kasta sin vita skugga över liv och land

allt det vackra jag sett

allt det fula jag blundat för

men fylls ändå av smuts och misär

hur hårt man än blundar ögonlocken glider isär

jag ser hur de tar livet av sig själva

en del fort, andra långsamt

vissa inte alls, men jag går därifrån

tung av skam, fräts upp innifrån

har inte plats för deras svärta när jag söker mitt ljus

och det är bråttom, alltid bråttom för ingen annan ser

ingen har plats

ingen ger

vi reds en natt av maran vi två

bortom gott och ont som få

slogs hårt och hänsynslöst

i drömmars famn

som två lamm

mot marans hugg och bett

sanslöst, helt utan vett

jag vet vad jag såg men vad såg du

om jag inte orkar, vem gör det då

inte jag , inte vi två

för när allting börjar så finns inget nu

inte han, inte du

bara jag, bara nu

inte vi, bara du

vi flög en natt över jordens glatta skal

kämpade för att hinna med i solens ljus

en katts lek med råttan

under oss blödde världen ikapp

vi hann aldrig ifatt

resan större än målet men målet helgar medlen

vem bestämmer rutten

vem har bestämt den regeln

vem tröstar dig när allt är förbi

vem väcker mig när det skall bli vi

vem stoppar solen så vi hinner ikapp

vem orkar skrika när den leker tafatt

för råttan har aldrig segrat

vem av oss är katt

Jag hade lämnat din säng

och din ångande kropp

för att ta mig till min bleka äng

jag måste känna frihet och hopp

om liv, lek och tröst

jag vet inte varför eller när

insikten kom om en verklighet

vi aldrig hade som aldrig fanns

men vi levde vidare i

du sa jag söker för hårt

det som inte finns

som ingen kan bjuda på

att jag vill rädda nått som aldrig funnits

där för mig att nå som alltid varit bortom

vi gick en kväll vi två

invid glittrande kust

med kärlek,värme och lust

utan annat mål än att slippa ensamma gå

för ingenting är sant och allting är falskt

livet är ingenting men du är allt man kan få

det vackraste blir fult när insikten står klar

och såren måste slickas rena igen då

jag vaknar ensam med endast minnet kvar

av dig och allt vi gjort av det som aldrig hänt

jag sa du ser ingenting av det som var

ingenting av det som borde skett

om vi hittar dit igen, där vita skuggor bor

där kärlek lever utan krav vill du vandra med mig då

invid glittrande kust

med kärlek,värme och lust

med helt andra mål än att slippa ensamma gå

du sa jag söker för långt

bortom verklighet och tid

att jag tänker för trångt

längtar efter det som aldrig gått att nå

som inte finns för mig att få

jag kunde aldrig förstå dina ord

de som skar som vatten under tryck

som alltid hängde där i luften som en bila bödeln glömt

som jag trodde tiden gömt

men som alltid kom fram som av ett ödets nyck

och skar så djupa sår att inte ens tiden läker

så att inga ord helar

du sa jag söker för stort

det som jag redan funnit

på min bleka äng i skogens säng där vita skuggor dansar

där vi redan går

utefter glittrande kust

på väg in i verklighetens krus

där man finner all sin lust

där man vaknar mätt

där allt sker i rus

Är det inte en underbar tid vi lever i? Svart ock vitt blandas till grått samtidigt som överbetalda profftyckare sprider superlativ omkring sig så som bonden sprider gödsel.

Om nu inte bonden är upptagen av en dokusåpa förstås.

Mitt i den här smeten av sanningar och lögner där inget egentligen är på riktigt skall ungdomen försöka skapa sig en världsbild. Antingen skyddar vi dem genom att sopa rent framför fötterna på dem så att det plastiga rosa kravfria livet blir till sanning så länge som det bara går, eller så matar vi på med all skit som händer ute i världen så att deras enda logiska val inför framtiden är att bli militant fredaktivist eller trädkramare.

Att inte göra något alls utan att förlita sig på deras egen förmåga att urskilja nyanserna i mediageggan är förstås en möjlighet, men är det egentligen så klokt? Ser vi oss omkring i samhället med allt detta; våld, självsvält, droger, sexuell förnedring, självmord mm bland dessa ungdomar som är deras barns framtid (oss kan vi skita i, vi har gjort vårt) så finns det utrymme för eftertänksamhet.

Å andra sidan, om vi inte kan känna tillit till deras egen förmåga så vad kan vi då förlita oss på? Det hela är ju ett förkrossande underkännande av vårt eget handlande, det är ju otvivelaktigt vi som uppfostrar dessa undomar! Det är ju vi som byggt detta jävla luftslott! Det är ju vi som är den grå geggan. Men är det vi som skall reda ut begreppen eller måste de göra det själva?

Finns det egentligen ett svar på det?

Kanske, men bara kanske får vi backa lite och inte vara så diaboliskt svarta eller vita i detta gråa. Kanske måste vi hålla oss lite passiva och inte reagera med panik när deras verklighet inte stämmer med vår. Med varlig hand försöka att hjälpa till att hålla i rorkulten när de inte förmår med egen kraft men inte byta kurs åt dem.

Ja, va fan vet jag? Förmodligen så skulle man funderat över allt detta innan man daskade in drulen för sådär ett halvt liv sedan, men det gjorde man ju inte..

tänkte stilla Grinolle