Surola

 

som sommarängen så skön

som jungfru Maria i bön

som doften av mjölk och honung

som alla sagors konung

 

om andras gamman kan man mycket tycka

genom andras välstånd kan man tro sej skönja lycka

över andras framgång kan man avund känna

men se till att ditt eget hjärta inte bränna

 

så som alla dagar ändas i natt

så som mardrömmen svart

så som ångesten tjock

så som ett liv under lock

 

genom andras ögon andras sanningar man ser

med andras händer frikostigare man ger

med andras öron annorlunda man orden hör

men inget av detta är något man göra bör

 

för när någon ditt livsverk ska väga

kan bara du gradera skalan på vågen

oavsett vad andra må tycka eller säga

är det dina värden, du som håller i sågen

som kan röja i själens snåriga skog

som kan återbörda vad andra tog

som kan förlåta eller förbanna dem alla

som kan öppna ditt hjärta eller vara besk som galla

 

som profeten ren och vis

som ishavets gnistrande is

som kylan renande och klar

som kunskapen inte ens profeten har

 

ty förbannelsen vilar över inskten

av att allt betraktas igenom de oändliga skikten

att allt av alla olika betraktas och värderas

att sanningen som du ser den inte är deras

 

som vargen som kämpar i meterdjup snö

som alkoholisten i systembolagets kö

som en prostituerad frysandes på gatan

som den religöses väntan på satan

 

vi kan alla sanningen se, vi kan bara inte förmedla den

ty det språk finns inte uti denna världen

där jag begriper din

där du begriper min

 

Röken slingrade sig som ett väsen rakt ut i intet från den enorma kåtan. Kylan slet och rev i allt den kunde få tag i. Möss och lämmlar höll sig rutinerat under den skyddande snön, kilandes fram och åter i jakt på föda för att kunna uppleva ytterligare en vårsol. Smärtan gjorde dock att mina sinnen inte kunde ta emot några andra signaler än de som adrenalinet åstadkom när det pumades ut i blodet, kroppens desperata försök att få funktionerna åter.

 

Allt började sex timmar tidigare. Ett enda ord, en gnista som växte till en mental skogsbrand. Hur lätt en kedja kan sammanlänkas tills det blir omöjligt att hitta dess början eller slut, omöjligt att gissa resultatet av de enskilda länkarnas bidrag till helheten. Om ändå tiden kunde skruvas,vridas eller anpassas i efterhand. Smärtan.

 

"Kan du åtminstonde ringa till Göran och fråga om han behöver någon hjälp? Det enda du bryr dig om är ju den där jävla skotern!"

Jag satt tyst för att se om hon skulle ge sig med detta.

"Du e ju för fan lika lam i kroppen som i huvet" halvskrek hon dock. Eva skulle tydligen inte släppa taget om detta förrän ordkriget var ett faktum.

"Göran har hjälpt oss hur jävla mycket som helst, du måste väl för fan kunna hjälpa honom med att bära in lite möbler i stugan eller?"

Jag lät blicken fastna på en punkt någonstans bakom väggen, bortom skogen. Läpparna sammanpressade för att inte släppa ut något jag skulle ångra.

"Men säg åtminstone nåt!" fortsatte hon. "Måste jag åka dit själv och knulla med honom för att visa att vi är tacksamma? Igen?"

 

Den har många former, namn och tonlägen. Droppen. Det lilla extra som skiljer ett vanligt gräl från total härdsmälta. Som får förnuftet att för en tid lämna kroppen vind för våg i ett tillstånd det sällan kommit något gott ur. Igen. Ett enda litet ord som kan sättas in i så många meningar utan att det får någon större konsekvens.

Igen!

Blicken sögs tillbaka in i huvudet på mig, slets obönhörligt loss från den punkt som jag hade försökt fästa den på bortom hus och äng. Kom som en rekyl farande och slog med ett dån i hjärnan. Rev,slet, vägrade sluta förrän det var ett faktum. Förnuftet hade flytt. Hjärnan kokade på ett ögonblick och jag såg som i ultrarapid, som om jag stod utanför och tittade på, hur min knutna högrhand lämnade knät för att krossa hennes näsa.

En sekund. Ett liv som brast.

 

Eva låg på köksgolvet med vidöppna ögon och blodet pumpande ur det som nyss varit en söt liten uppnäsa. Fräknarna tycktes blekna i takt med att blusen mörknade av det rinnande blodet, men inte ett ljud kom över hennes läppar. Jag hade inte ens rest mig från stolen. Såg som utifrån hur jag vred och vände på knytnäven, betraktade den som om den vore någon annans, men den satt på min arm.

Hon sa fortfarande ingenting, men blicken satt som etsad i min. Utan ett ljud, utan brådska reste jag mig, flyttade kroppen ut i grovköket, klev i overall och kängor, lämnade huset.

 

När äntligen hjärnan började fungera någorlunda igen var jag redan en timme bort från allt som hänt. Kylan i ansiktet fick mig att förstå att jag tagit skotern rakt ut i skogen.Någonstans i bakhuvudet satt en tanke om att detta var oundvikligt, att summan av allt som hade hänt, allt som aldrig sagts inte kunde bli något annat än just detta. Oavsett vilken formel man brukade så skulle summan bli samma, resultat obestridligt. Jag styrde omedvetet skotern ut i omarken, mot utmarkstugan som jag brukade övernatta i under höstarnas jaktäventyr. Plötsligt var jag där. Dödade motorn och lät tysnaden omfamna den kalla kroppen. Satt kvar tills sista flämtande ljusstrimmorna drivits bort från skog och himmel.

 

Stugan var en ungefär 5x6 meter stor timmerstuga byggd nånstans runt 1900-talets början, lågt i tak och tätad med mossa. En eldstad i mitten med rököppning i taket. Fyra fasta sovbritsar utefter två av väggarna, ett bord med fyra stolar. Ungefär allt. Jag sparkade undan snön som blockerade den gistna dörren, tog mig in och vart stående. Det var becksvart inne, inga fönster som kunde släppa in det lilla ljus som reflekterades i snön utanför. Efter en minut eller så började ögonen sakta vänja sig. Famlade runt utefter väggen tills jag kom fram till bordet, visste att det låg tändstickor där. Så småningom brann såväl ljus på bordet som ved i eldstaden. I en av britsarna fanns en trälåda med spritflaskor som blivit kvar efter jakterna, 5-6 öppnade flaskor med blandat innehåll. Utan att tänka på det vred jag korken av en flaska Brännvin special, förde den till munnen och svalde. Det spred sig en värme i kroppen som bredde ut sig för varje klunk som svaldes, jag slutade inte svälja förrän flaskan var tom. Satte mig tungt på en av stolarna och väntade, väntade på den febriga känsla som jag visste skulle nå huvudet alldeles snart. Som skulle ta bort det onda som hänt, trösta själen och måla nya vackra bilder på den duk som kallas dröm. Men den kom aldrig, värmen nådde aldrig huvudet. Det enda som hände var att allt spelades opp igen, knytnäven som satt fast på min arm, Evas fastetsade blick, ordet, blodet, gång på gång. Klarare för varje gång.

Paniken började sakta riva i mellangärdet och jag visste att jag inte kunde låta den få ett fast grepp. Reste mig häftigt från stolen för att hämta ännu en butelj men kände hur vänsterbenet inte riktigt ville lyda. Bra,tänkte jag. Bara fylla på tills mellangärdet också vart dränkt, därefter bröst, armar huvud. Fick tag i en flaska till, den kändes som ett svärd i handen , ett svärd att dräpa monstret med. Fick av kapsylen och bälgade i mig innehållet. Monstret dog inte, men jag. Kännde hur kroppen stängdes av för att glida in i ett annat tillstånd, men bilden på näthinnan var fortfarande glasklar- knytnäven som krossade näsan på Eva, krossade de sista illusionerna av en lycklig framtid.

 

Drömmarna hoppade mellan då- och nutid, mellan gott och ont. Reflekterade händelser som jag aldrig förstått förän nu i drömmarnas glasklara ljus. Hur självklart det var att Eva och Göran förts samman i deras gemensamma strävan mot ordning och reda medan jag irrat runt som ett barn i tron att allt skulle ordna sig. Hur blåögd får en människa bli? Hur länge kan man blunda för det man innerst inne förstått? Hur långt får man gå i sin handling när allt är förbi?

 

Jag vaknade med ett skrik, satt käpprak på britsen och försökte förstå var jag var och varför. Det enda jag såg var en glödbädd nån meter framför mig, det enda jag kände var kölden som hade kroppen i ett järngrepp. Försökte resa mig men förstod direkt att jag var kraftigt berusad. Konstigt, huvudet känndes rent och klart men kroppen som sirap. Sakta kom bilderna tillbaka, petade på mig. Började gnaga och glöda. Sakta åt de sig in i sinnet igen. Sträckte mig desperat efter en flaska till från britsen bredvid och började svälja. Jag kastade den tomma buteljen med raseriets våldsamma kraft rätt in i eldstaden så att skärvor och glöd yrde i det lilla rummet. Satt sen blickstilla och försökte förstå vad jag såg. Glöden grep tag i mossan som man drevat väggarna med, samlade kraft för att slå ut i små vackra lågor, slickade väggarna och lyste upp stugan som vore det midsommar. Vackert, tänkte jag förvirrat. Satan så vackert de brandgula tungorna slickade sig uppåt mot taket. Plötsligt byttes det vackra mot något hotfullt. Röken pressades ner mot golvplankorna och så förstod jag, förtsod att jag måste ut hur trögt kroppen än löd, att det vackra kan vara lika dödligt som det fula, hur snabbt verkligheten byter skepnad. Jag kröp utefter väggen tills jag med höger hand kände dörrposten, kröp en bit till och sedan tog sats med bägge benen för att sparka upp dörren. Innan jag riktigt förstått vad som hänt hade jag gränslat skotern och betraktade det makabra bålet. Värmen känndes overklig i den bistra vinternatten men fick ändå hjärnan att börja arbeta så sakteliga. Måste ställa allt tillrätta igen, måste prata med både Eva och Göran. Förklara att jag förstår, att det även var mitt fel och att allt kan bli som förut igen. Vrida tillbaka tiden. Bättra mig och förlåta.

 

Körde i alltför hög fart genom skogen. Pressade på så mycket jag vågade, ville ju hinna fram för att förklara innan klarheten beslöjades. Innan bitterhet och galenskap återerövrade mitt sinne.

 

Röken slingrade sig som ett väsen rakt ut i intet från den enorma kåtan. Kylan slet och rev i allt den kunde få tag i. Möss och lämmlar höll sig rutinerat under den skyddande snön, kilandes fram och åter i jakt på föda för att kunna uppleva ytterligare en vårsol. Smärtan gjorde dock att mina sinnen inte kunde ta emot några andra signaler än de som adrenalinet åstadkom när det pumades ut i blodet, kroppens desperata försök att få funktionerna åter. Skotern låg stilla på sidan och lät endast ett väsande från smältande snö på motorn påvisa dess existens. Hur kunde jag missa att renskötarna hade slagit läger här? Alkoholen? Hur fan kunde jag köra så fort mitt i natten när jag druckit som jag gjort?

 

Ovesäntligheter. Eftersom jag inte kunde röra mina ben eller skrika så förstod jag att det var illa, kände ingenting eftersom adrenalinet gjorde sitt jobb. Synen svek ialla fall inte, såg hur snön mörknade framför mig. Lapparna borde hört krashen men inte ett liv från kåtan. Hur fan tar jag mig ur det här?

 

Slöheten och uppgivenheten smög sig på mig, allting tappade sin betydelse. Plötsligt fann jag att tankarna letade sig till Gud, till konfirmationen och nattvarden. Jag som aldrig trott på högre makter låg här och sökte efter Honom. Märkligt hur trött man blir utan att röra sig, märkligt hur tankarna flyr. Stjärnorns närmar sig på något sätt. Eva? Är det du Eva? Hur mörk kan snö bli? Varför är jag här?

En så vacker dag det är!

Mora, en lyhörd afton bland alla andra stockholmsdjävlar som inte har vett nog att hålla sig hemma. Småshopping bland hemmafruar & jullovslediga knott, en o annan arbetslös krake finns väl osså med i gröten. Ni stirrar på mig, jag glor tillbaka. Vad nytt under solen. Liftkort o knarkarplankor, toppstugor o tomma plånböcker – ska fan va arbetarklass i dessa liftköer.

Tacka gudarna för självhushåll o starköl. Pappa glad o nöjd, barnen möra. Kanske nybakta scones till frukost innan rövsmällar i snön o gapiga kärringar i köerna. Alla åker skidor utom Carmen,ty hon har brutit armen. Men det finns en skoter för alla de som inte orkade me eller helt enkelt gick sönder. Tacka Dalarnas skidbönder.

Tar det nog lugnt i kylan o harvar plattlagg tills skymningen faller för att stilla ta en dusch o en bastu. Rulla naken i snön i minus 40, nåt att berätta för mamma när man hemma landat. Spöa telningarna i plump, prata allvar i klump, skona minstingen som inget förstår, jaga på latmaskarna som inget förmår. Sussa gott efter dagens tjo och gamman. Imorgon är en annan dag, nya blåmärken av samma slag. Mamma jobbar och svärmor svär- tänk att pojkjäveln ska va så tvär!

Inget nyttigt eller klokt han skriver trots läsarens brinnande iver. Men tänk då detta, whiskey o cloetta sinnet stör. Chips o nötter magen upprör, så vad kan ni begära? Ett rim, en tanke skör? Nä fy fan får jag inte en whiskey till jag dör!

 

Sa Grinolle innan han slickade i sig...

jag gick en natt mellan hav och sand

såg månen kasta sin vita skugga över liv och land

allt det vackra jag sett

allt det fula jag blundat för

men fylls ändå av smuts och misär

hur hårt man än blundar ögonlocken glider isär

 

jag ser hur de tar livet av sig själva

en del fort, andra långsamt

vissa inte alls, men jag går därifrån

tung av skam, fräts upp innifrån

 

har inte plats för deras svärta när jag söker mitt ljus

och det är bråttom, alltid bråttom för ingen annan ser

ingen har plats

ingen ger

 

vi reds en natt av maran vi två

bortom gott och ont som få

slogs hårt och hänsynslöst

i drömmars famn

som två lamm

mot marans hugg och bett

sanslöst, helt utan vett

 

jag vet vad jag såg men vad såg du

om jag inte orkar, vem gör det då

inte jag , inte vi två

för när allting börjar så finns inget nu

inte han, inte du

bara jag, bara nu

inte vi, bara du

 

vi flög en natt över jordens glatta skal

kämpade för att hinna med i solens ljus

en katts lek med råttan

under oss blödde världen ikapp

vi hann aldrig ifatt

 

resan större än målet men målet helgar medlen

vem bestämmer rutten

vem har bestämt den regeln

 

vem tröstar dig när allt är förbi

vem väcker mig när det skall bli vi

vem stoppar solen så vi hinner ikapp

vem orkar skrika när den leker tafatt

för råttan har aldrig segrat

vem av oss är katt

 

 

Jag hade lämnat din säng

och din ångande kropp

för att ta mig till min bleka äng

jag måste känna frihet och hopp

om liv, lek och tröst

 

jag vet inte varför eller när

insikten kom om en verklighet

vi aldrig hade som aldrig fanns

men vi levde vidare i

 

du sa jag söker för hårt

det som inte finns

som ingen kan bjuda på

att jag vill rädda nått som aldrig funnits

där för mig att nå som alltid varit bortom

 

vi gick en kväll vi två

invid glittrande kust

med kärlek,värme och lust

utan annat mål än att slippa ensamma gå

 

för ingenting är sant och allting är falskt

livet är ingenting men du är allt man kan få

det vackraste blir fult när insikten står klar

och såren måste slickas rena igen då

 

jag vaknar ensam med endast minnet kvar

av dig och allt vi gjort av det som aldrig hänt

jag sa du ser ingenting av det som var

ingenting av det som borde skett

 

om vi hittar dit igen, där vita skuggor bor

där kärlek lever utan krav vill du vandra med mig då

invid glittrande kust

med kärlek,värme och lust

med helt andra mål än att slippa ensamma gå

 

du sa jag söker för långt

bortom verklighet och tid

att jag tänker för trångt

längtar efter det som aldrig gått att nå

som inte finns för mig att få

 

jag kunde aldrig förstå dina ord

de som skar som vatten under tryck

som alltid hängde där i luften som en bila bödeln glömt

som jag trodde tiden gömt

men som alltid kom fram som av ett ödets nyck

och skar så djupa sår att inte ens tiden läker

så att inga ord helar

 

du sa jag söker för stort

det som jag redan funnit

på min bleka äng i skogens säng där vita skuggor dansar

där vi redan går

utefter glittrande kust

på väg in i verklighetens krus

där man finner all sin lust

där man vaknar mätt

där allt sker i rus

 

 

Är det inte en underbar tid vi lever i? Svart ock vitt blandas till grått samtidigt som överbetalda profftyckare sprider superlativ omkring sig så som bonden sprider gödsel.

Om nu inte bonden är upptagen av en dokusåpa förstås.

Mitt i den här smeten av sanningar och lögner där inget egentligen är på riktigt skall ungdomen försöka skapa sig en världsbild. Antingen skyddar vi dem genom att sopa rent framför fötterna på dem så att det plastiga rosa kravfria livet blir till sanning så länge som det bara går, eller så matar vi på med all skit som händer ute i världen så att deras enda logiska val inför framtiden är att bli militant fredaktivist eller trädkramare.

 

Att inte göra något alls utan att förlita sig på deras egen förmåga att urskilja nyanserna i mediageggan är förstås en möjlighet, men är det egentligen så klokt? Ser vi oss omkring i samhället med allt detta; våld, självsvält, droger, sexuell förnedring, självmord mm bland dessa ungdomar som är deras barns framtid (oss kan vi skita i, vi har gjort vårt) så finns det utrymme för eftertänksamhet.

Å andra sidan, om vi inte kan känna tillit till deras egen förmåga så vad kan vi då förlita oss på? Det hela är ju ett förkrossande underkännande av vårt eget handlande, det är ju otvivelaktigt vi som uppfostrar dessa undomar! Det är ju vi som byggt detta jävla luftslott! Det är ju vi som är den grå geggan. Men är det vi som skall reda ut begreppen eller måste de göra det själva?

Finns det egentligen ett svar på det?

 

Kanske, men bara kanske får vi backa lite och inte vara så diaboliskt svarta eller vita i detta gråa. Kanske måste vi hålla oss lite passiva och inte reagera med panik när deras verklighet inte stämmer med vår. Med varlig hand försöka att hjälpa till att hålla i rorkulten när de inte förmår med egen kraft men inte byta kurs åt dem.

Ja, va fan vet jag? Förmodligen så skulle man funderat över allt detta innan man daskade in drulen för sådär ett halvt liv sedan, men det gjorde man ju inte..

 

tänkte stilla Grinolle

Äntligen dags att lämna ett år bakom oss

Besvikelserna över oss själva och andra kan vi ersätta med nyårslöften om bot och bättring

Allt som inte sagts får ligga kvar och gnaga

Ångesten för det som dock sagts kan vi skölja bort med spriten i kväll

Gamla lögner ska ersättas med nya

Svek och stridsyxor skall grävas ned,

så vi kan krafsa opp dem i dagen snart igen

Ty det vi minns är inte allt det goda

utan oftast det bitta

det som lämnat ärr

Men denna kväll med fest och glam får alla vara med

med hopp om nya möten och äventyr

Om alltings bättring

med en känsla av att allt börjar om

eller kanske inte ens hänt

 

I år igen

När mörkret betvingat ljuset, energin försvunnit, bara skalet fins kvar.

lusten, orken, viljan.

utspacklad

överstruken

förpassad

 

framtiden oviss, men varför blicka dit

till vilken nytta

till vems glädje

förklaringen ingen lyssnar på, inte vill förstå

kanske tystnaden helar

läker

håll ut

eller låt bli

 

allting vägs till sist

på samma våg

efter samma norm men med olika mått

så vem kan förstå

vem vill

 

nog med sitt

nog med ditt

nog med ytan, skenet, spelet

finns ingen plats

ingen luft

ingen möjlighet

när mörkret segrat över ljuset

 

samma riter sedan urminnes tider

samma mål, andra medel

samma demoner, andra namn

förståndets vanmakt

oförmagan att bryta sig ut

oviljan, motståndet, alla krav som kväver

river

sliter

så länge mörkret har makten över ljuset

till nästa fas

 

men allting vänder

börjar om, blir på nytt, skiner opp

tvingar

betvingar

till glädje och gamman

knutarna låter sig lösas, sinnet slutar ruttna

alla är med

allt är glömt

allt undanträngt

 

tills mörkret betvingar ljuset

Det var dagen Sten Eriksson körde in i ett träd och blev av med bägge benen men mirakulöst nog överlevde. Det var även den dag då Fredrik Jonberg bestämde sig för att sluta med bowling på elitnivå i klubben Dånfjärden.

 

Själv krattade jag löv när mobiltelefonen ringde." Men för helvete, skulle du inte ha den där avstängd i helgen sa du" sa Lena surt när hon hörde den pockande signalen."Förlåt älskling, jag slog nog på den av gammal vana imorse"ljög jag. Jag hade lovat heligt o dyrt att inte låta jobb eller kamrater störa denna enda helg vi hade tillsammans i oktober.

 

Vårt förhållande behövde lite omsorg nu när Lena till sist fått beskedet att hon aldrig skulle kunna få barn, att hon dessutom hade varit tvungen att jobba 7 dagar i veckan sista 2 månaderna gjorde inte det hela lättare. Hon hade inte fått tid till att bearbeta motagningens besked om infertilitet så som hon hade behövt. Själv hade jag tagit ledigt några dagar för att smälta informationen.

"Lasse" svarade jag. Det var Johan som ringde för att höra om jag skulle hänga med på Brynäs-Luleå till kvällen. Efter lite urskuldrande tomprat lyckades jag avsluta samtalet med svansen mellan benen, hade tydligen mer eller mindre lovat att hänga med när Johan och Mehmet frågade för nån vecka sedan. Läget var lite annorlunda då.

 

Lena hade inte yttrat en mening med fler än 3 stavelser sen beskedet, själv viste jag inte vad jag skulle säga. Det tycks vara det här normsamhällets dilemma att så fort det blir en spricka i fasaden eller en plan spricker, då faller hela paketet. Det finns liksom ingen avtagsväg, vägen tar som bara slut efter en tids irrfärd i mörkret.

Luften. Det låg liksom där och vibrerade. I luften. Som ett fysiskt fenomen som man förstår men inte kan förklara. Lena viste. Jag viste. Det handlade liksom bara om tid nu, tid och timing. Och om vem som skulle falla först. Själv hade jag kämpat hårt för att hitta en korsning, ett alternativ till det som låg i luften men det ville sig inte riktigt. Det är svårt att tända ljuset när lampan flyr för ens blick.

 

Dagen kämpade sig fram mot skymning och Lena avverkade sysslorna med en frenesi som skrämde mig, vad händer när kraften tar slut, när hon till sist imploderar och tomrummet måste fyllas. Själv hade jag fullt sjå med att sortera tankarna samtidigt som krattningen fortgick i ultrarapid. När det äntligen blev för mörkt för att fortsätta skyndade jag in för att börja med middan. Stekte kycklingfilèr och började med en currysås, ångrade mig, slängde ut såsen och hällde i mig en burk öl.

"Äh, va fan Lena- ska jag göra thai kyckling med ris i stället."ropade jag mot badrummet.

"Gör som du vill" hördes svaret genom duschskvalet. Det var så det hade låtit sista tiden. Pås mix o kokosmjölk, riset kokar. Till och med räkor med lemongrass lyckades jag snurra ihop inan Lena var klar i badrummet.

Lena drack två glas rött under middgen, själv var jag nog inne på min femte öl när jag tröttnade på tystnaden."Ska vi inte skita i det här va, kan vi inte göra nånting totalt annorlunda för att få lite perspektiv på tingen? Ta ledigt och resa iväg några veckor eller nåt?"

"Jag sa upp mig igår" sa Eva.

Hakan åkte ner, jag kände faktiskt hur jag tappade den. Hon fortsatte." Jag har bestämt mig för att sticka till Asien. Så fort det går faktisk. Peter sa att jag får gå så fort vår avdelning är klar med uppdateringen som vi jobbar på, det tar nog bara en vecka till." Jag kände hur det knöt sig i magen.

Hur ölruset försvann på ett ögonblick, hur sprickan vidgade sig med ett ljudlöst brak.

"Vad säger du"fick jag fram.

"Finns inget annat nu"sa hon.

"Men va fan menar du med det? Måste du säga upp dig för att ta en smester i Asien? Jag fattar inte riktigt hur du tänker nu."

"Lasse, jag pratar inte riktigt om en semester nu. Jag vet inte när jag kommer tillbaka till Sverige, egentligen så vet jag inte om jag vill återvända över huvud taget. Det känns som det inte längre finns en meningsfull framtid här hemma med hus o jobb o skit. Det känns som om hela paketet plötsligt blivit helt meningslöst o värdelöst."

 

Hela huvudet surrade av tankar men inte en enda lyckades tränga igenom, jag ville skrika rakt ut men käken var som låst. Jag stirrade på Lena men såg bara rakt ner i en spiral av overklighet.

"Men vi då"pressade jag fram,"det måste väl finnas ett vi i hela den här soppan, allt kan väl inte hänga på om vi kan få barn eller inte. Man kan ju för fan adoptera eller nåt?"

 

Det blev monumentalt tyst, jag kan svära på att till och med ventilationssystemet höll andan.

 

"Lars, det finns inget enkelt sätt att säga det här på så jag säger det rak ut. Som det känns precis nu så vill jag inte adoptera ett barn tillsammans med dig, inte med nån annan heller för den delen. Det enda jag vill är att bryta alla band och bojor som håller mig fast i den här verkligheten. Det finns inte en enda bro runt mig som inte är bränd, inte ett vattenhål som inte är förgiftat av krossade drömmar och förhoppningar. Jag älskar dig lika mycket nu som när det blev vi, men det finns inte nog med luft eller näring här för nånting annat än att det räcker för mig att fly."

 

Den natten sov Lena äntligen som ett barn, själv vågade jag inte ens sluta ögonen. Från att ha vart i ett trist läge så vinglade jag nu på katastrofens rand, utan att kunna kontrollera åt vilket håll jag skulle vaja. Det stod fullt klart för mig att Eva inte skulle ändra sitt beslut om att bryta opp, och det stod lika klart att vad än jag valde för väg så skulle hus, bil och sommarställe få stryka på foten. Min inkomst skulle inte räcka till att behålla mer än bilen om Lena valde att sluta jobba. Så vilka alternativ har jag då? Kämpa vidare och hoppas att hon kommer tillbaka om ett halvår med nya visioner och insikter, släppa taget och lämna våra 15 år bakom mig? Följa med? Vill hon ens att jag ska följa med? Om inte, vad har jag då kvar?

Inte ens hoppet.

 

Två dagar gick med en konstlad känsla av att allt flöt normalt, vi pratade om vardagliga ting och Lena verkade till och med gladare än på månader. Själv kämpade jag för att masken inte skulle rämna. Tredje dagen så stod en mäklare i hallen när jag kom hem.

"vad fan e det här" klämde jag ur mig, men ville egentligen inte ha ett svar. Lena kom ut ur köket med ett matt leende. " Hej Lasse, det här är Kent Johansson. Han har två par som vill titta på huset imorgon. Det ska väl gå bra eller?" Tystnaden vart pinsam."Ja, det blir väl bra" sa jag till sist o flydde upp på övervåningen. Tomheten tog över, tomheten och vissheten. Visshheten om att ovissheten nu styrde mitt liv närmsta framtiden.

Lena kom upp när mäklaren hade lämnat huset.

"Lasse, jag jobbade sista dagen idag."

"Jasså" sa jag. "Jag inbillade mig nog att allt skulle gå lite långsammare än så här. Ja, ärligt talat så hoppades väl jag att du skulle ta ditt förnuft till fånga"

Lena såg mig rakt i ögonen."Det är precis det jag gjort" sa hon tonlöst. Vår blickar möttes men jag kände ingenting. Det hela kändes helt overkligt, vi satt så i en minut, eller en timme. Ingenting tycktes viktigt, inget annat än insikten om att allt nu skulle vändas opp och ned, på gott och ont. Inget fanns att säga trots att hela jag var fylld med frågor och själen skrek efter svar. Någonstans längst inne i hjärnans vindlingar förstod jag att det inte fanns några enkla, logiska svar eller förklaringar, det var helt enkelt inte upp till mig.

 

Tre dagar senare var allt klart.

 

Inte ens mina närmaste vänner visste något, inte mina föräldrar eller arbetskamrater. Helt plötsligt hade jag inte ens en ordnad bostad. Att Lena var effektiv och handlingskraftig visste jag, men detta hade gått så fort att jag inte kunde förstå hur det var möjligt. Hon hade sålt eller slängt allt som var hennes personliga tillhörigheter, mina hade hon magasinerat när hon förstod att jag inte hängde med i tempot. Huset var sålt, likaså sommarstugan. Bilen löste hon ut och lät mig behålla.

 

Den sjunde dagen reste hon.

 

Vad hände?

Hur gick det här egentligen till?

Varför?

När började utförsbacken som slutade med en krash rakt in i verkligheten?

Min verklighet.

Frågetecknen dansade som älvor i huvudet, nutiden kändes som ett tillstånd av dilirium.

Vad i hela helvetet gör jag nu?

 

Tredje december, krogen Blå bandet. Klockan har blivit 23,30. Jag sitter ensam vid bordet med en avslagen öl i glaset framför mig. Det är onsdag och ganska mycket folk i lokalen, frejdlig stämning och glada röster. Dom tränger liksom inte in dock, rösterna. Det finns ingen plats för dom trots att allt är tomt. Nånstans kan jag se själv att jag irrar runt i ett rum madrasserat med självömkan och förnekelse. Jag kan se det och förstå det men inte ta mig ur det. Kanske inte vill ta mig ur det. Har undvikit all kontakt med de nära och kära som ändå finns kvar, som inte vill annat än att stötta.

Rädd.

Inser plötsligt att jag är rädd att även de ska lämna mig. Konstig insikt. Förstår att det är precis det som händer till slut om jag fortsätter att dra mig undan. Mitt val. Vill att det ska vara jag som lämnar istället för att bli lämnad. Är det verkligen så att det är viktigare att undvika risken att bli sviken och övergiven genom att ta det steget själv, trots att det man egentligen vill är att hålla hårt om dem som ändå finns kvar runt mig?

Tar in en ny öl fast jag inte kommer dricka ur den.

Ett sketet sms. Hon kostade på sig ett enda jävla sms. Ett enda ord vars innebörd jag inte lyckats förstå.

Landat.

Vad menar hon? Landat i Phuket? Landat i en bättre värld eller i ett nytt liv? Vad fan menar hon egentligen? Har hon landat i en ny mans famn eller i sin egen framtid?

En sak vet jag trots allt. Jag har inte gjort det. Landat.

 

Sen hittar jag svaret. Ja, det är viktigare att sitta vid rodret själv. Hellre överge än att överges. Har alltid vetat att det är så. Sanslöst att allt redan skulle behöva vara förlorat innan man förstår det man alltid vetat. Det var det Lena visste och agerade därefter. Det är totalt ovesäntligt om jag förstår eller inte, det är hon som styr. Hennes val.

 

Går hemmåt i decemberslasket. Mörkret och regnet känns som en perfekt inramning av mitt liv.

 

Julen minns jag inte mycket av, 4 dygn halvpackad med avstängd teleon i en 2:a hyrd i andra hand.

Januari och februari gled undan under mina fötter i ett alltför långsam rytm. Jag hade lyckats hålla mig kvar i rummet av självömkan med förutsägbart resultat, telefonen behövde inte längre vara avstängd. Ingen ringde längre.

Jobbet kändes som ett fängelse fast jag inte hade nåt att hållas fängslad ifrån. Inte ett livstecken från Lena.

 

I mars var det fullbordat. Mamma dog och alla vänner hade givit opp.

Ensam.

 

Det enda som finns att hålla fast i är självömkan, men till och med den börjar blekna undan i vårsolen. Då kommer den på allvar, rädslan. Attackerar om nätterna som en vargflock. Hugger och sliter, utan urskiljning. Sakta går det från rädsla till ångest. En tung, mörk slöja som varje natt sluter sig tätare runt mig. I mitten på april kan jag inte längre ta mig till jobbet. Törs inte dricka sprit för då ökar slöjans vikt tiofalt. Håller ut till midsommar, sen tar jag mig inte längre ut ur lägenheten. Sitter mest o vaggar i sängen. Gått ner säkert 25kg i vikt. Förstår att detta inte kan fortgå men ser ingen dörr ut ur rummet som nu har krympt till en garderob. Ångesten har helt ersatt självömkan som vaddering.

 

Polisen som öppnade dörren efter att ägaren till lägenheten inte fått tag i den trevlige killen som hyr kunde inte annat göra än att ringa till centralen för att rapportera en funnen död person. Han hittade ett A4-ark bredvid sängen där det som för knappt ett år sedan varit Lars låg. Han läste och ruskade på huvudet oförstående. I burken finns dörren. Om och om igen, bägge sidorna av pappret samma mening. I burken finns dörren. Feg jävel, tänkte han. Piller är det ju mest tjejer som använder. Han letar försiktigt runt i lägenheten medans han väntar på ambulans och tekniker. På köksbänken hittar han en mobiltelefon. Stoppar i sladden till laddaren som ligger bredvid och sätter på den. Ingen pin-kod behövdes. Innan han hinner kolla samtalslistorna så piper den till, inkommande sms. Han öppnar medelandet och läser, funderar.

 

Två ord.

 

Kommer hem.

En solig vårdag med polarna man inte sett på hela vintern. Nyladdad kassakista. Klockan drar åt lunchtid för sossarna i byggkojan, slipsnissarna börjar fundera på att hasta till skrivborden & bolaget öppnar snart! Ja, e de så jävla galet att ha sitt sociala liv i Björns trädgård en dag som denna?

Ibland undrar jag vad som egentligen är det sjukaste av två ytterligheter i dagens samhälle. Att oroa sig för var man ska krascha till kvällen om man saknar bostad eller hur man ska få ihop till ett hyfsat ät när pundarpolarna ryckt av en lädret skulle nog var och en av oss göra. Men blir vi alla svin när det går åt andra hållet? Bli minut-fascist när det gäller sitt eget schema samtidigt som man skiter fullständigt i om dagispersonalen vill komma hem i tid, de e ju turbulent på marknaden fattar ni väl!
Ja, inte fan vet jag vad som är rätt eller normalt men samhället har uppenbarligen sagt sitt!

Appropå gummibåt så såg jag nyss Mando Diao köra sin turné avslutnig på Annexet - satan i gatan vilka hyperaktiva o levnadsglada Borlängebor! De rockade röven av Stockholm med ett leende på läpparna och har lämnat en go pirrig "vill ha mer" känsla i kroppen på en! Det är sällan en spelning känns så välkomponerad som denna.

Det finns betydligt sämre sätt att slå livet ur en lördagskväll än att gå på konsert, man sparar ju på kroppen på massor av sätt (om bortser från hörseln). Inget degande i soffan, ingen chips o dipp, inte en en ynka liten pilsner om man har osis. Däremot hoppa o stånka i en gröt av kroppar vilket borde förbränna minst lika många kalorier som man annars skulle fyllt på med. Det är ju rena jävla vinsten att hänge sig åt musiken med liv o lust! Bara därför kommer här ett tips, om du känner dig hyfsat låg o vill stanna där fast på ett bra sätt: snoka upp Silver Jews med skivan American Water o pilla dig fram till Send in the clouds...

Men vafan, nog me skivspalt tjafs tycker Grinolle...

Jag har skrivit det förr, men jag måste tamegrönköping skriva det på näsan er! Sverige är ett fantastiskt land!

Eftersom att man nu e hyfsat medelålders och man tidigare i livet var både viril o charmig så har det skapats ett o annat ettelägg, det får medges. När nu ett av dem råkar blivit ett flickebarn, dessutom sysselsatt med gymnastik så får man insikter man trodde man skulle slippa.
Samtidigt som kungliga biblioteket får bannor för att de alltför frikostigt låter påstådda forskare & journalister tiita på 35 år gammalt barnpornografiskt materiel så, read and weap, måste 11åriga flickor ta av sig trosorna under gymnastiktajtsen på tävlingar så att inte troskanterna ska förstöra synintrycket!!!  Fy fan för alla jävla dumheter jag hört!! Inte nog med att man i dagens elitistiska anda låter ett flertal av barnen som tränat, tränat mer samt varit delaktiga i extraträningar på ledarnas anmaning, stå utanför gråtande. De ska göra det troslösa dessutom!

Vore jag pedofil skulle jag nog bosätta mig utanför en gymnasatiksal, kan inte finnas bättre jaktmarker om man vill hitta nedbrutna flickebarn som lärt sig att det är viktigt att visa opp sin bästa sida!

Om detta vore ett skämt så skulle till och med jag tycka det vore osmakligt (o jag tål somligt), men det sorgliga är att det är verkligheten beskriven.

Det kanske mest sorgliga i detta är att det bara är ett litet exempel på hur våra barn fostras in i vuxenlivet. Även om man bortser från medias påverkan via tv, tidningar mm om hur en tonåring eller "ung vuxen" skall klä sig , väga, se ut, tycka, skaffa sig för yrke, knulla, resa mm. så finns massor med viktiga faktorer som spelar in. Att man som förälder, vare sig man ville bli det eller inte, skilda eller samanlevande måste ta det allra största och tyngsta ansvaret borde vara självklart. Att idrottsledare, lärare, dagispersonal och andra föräldrar måste dra åt samma håll borde vara lika självklart.

Men icke. Man frågar sig varför dagens ungdom är så deprimerad, självdestruktiv och självkritisk. Tja, vad har vi gett dem för lärdomar i barndomen? Sug på hur vi styr in barnen i idrott o annan verksamhet för att där låta dem bli valda, bortvalda och med lite tur valda igen, fundera på hur detta påverkar dem , men också de som står utanför den värld av konstant stimulans och inte vågar sig dit på grund av den ganska krassa utvalsprocess som ständigt pågår.

Om vi skulle visa blott en bråkdel mera ovilkorad kärlek och acceptans till de barn vi möter, såväl egna som andras, så är jag helt övertygad om att vi vuxna skulle bli bemötta med oändligt mycket mer respekt den dag vi måste sätta klacken i backen o säga ifrån till dåligt beteende. Om vi bara lät barnen få vara barn några ögonblick till, tills de själva känner den mognad som behövs för att spela efter vår fula regler. så är jag övertygad om att världen inte bara skulle bli bättre, den skulle också kunna dra ned kraftigt på produktionen av syntetisk självkänsla...

Sa Grinolle o skällde ut grannpojken....

Att ha en bra kompass samt en hygglig båt att fästa kompassen i, det skulle man kunna påstå är grundbultar i ett dylikt äventyr. Det finns dock ett eller annat gott råd till som jag skulle vilja bjussa på, håll till godo!

Undvik helst av allt att segla till Somalia överhuvudtaget, undrar ni varför - läs DN eller nåt.

Om ni likförbannat envisas att styra skutan dithän, se för guds skull att inte bli överkörda av en dansk jagare innan du är tillräckligt nära kusten för att bli bordad av en samling förhoppningsfulla pirater.

Undvik att flytetyget ni seglar i är allför dyrbart, typ en lastad oljetanker eller så, drar till sig aningen för mycket uppmärksamhet av pirater o annan förhistorisk knott.

Har ni lyckats så här långt med att kryssa mellan jagare och hangarfartyg, närma er kusten utan att få sällskap av en hink med gummibåtar så- Grattis! Om de små illvilliga gummibåtarna trots allt har närmat sig- Lycka till!!

Nåväl allt är inte förlorat, om ni inte är Amerikaner förstås. Skulle ni nú råka vara jänkare så låtsas för guds skull inte att ni är fransmän!

Om ni tycker att dessa knep är korkade o overkliga så kan jag inte säga annat än att möjligheten till att i nådens år 2009 bli bordad och mördad av pirater, det känns allt annat än verkligt! Men å andra sidan så lyckades 1994 i Rwanda, hutuer & tutsier hugga, kapa,lemlästa- helt enkelt slakta en milion av varandra på det mest grymma och primitiva sätt man kan tänka sig! Utan att vi knappt höjde på ögonbrynen. Det är 15 år sedan. 15 år, det är så många år som många barn behöver för att kämpa sig fram till den punkt där de börjar skönja framtiden, punkten där det overkliga börjar bli påtagligt.
15 år för att glömma det vi knappt vet hände.
Men det är klart, det fanns ju inga oletankers i riskzonen där...

MVH Grinolle

Att det ska vara så svårt att begripa det här med rätt och fel!

Om en människa född av goda föräldrar, med exemparisk uppväxt, familjeförhållanden som en 2a genërationens invadrare i Rinkeby inte ens kan drömma om, med  topp resultat i grundskola, gymnasium & högskolor inte begriper att det är fel att sko sig på massans bekostnad- hur ända in i glödheta Gästrikland skall vi kunna kräva detta  av en normalbegåvad arbetarunge???

Man blir tamefan sjuk i själen av att se hur en VD i ett bolag med uppgiften att förvalta folkets framtida medel inte bara skor sig, men dessutom har mage att försöka rättfärdiga det hela med hjälp av paragrafrytteri i den högre skolan!
Vanligt folk får försöka att  hålla fast i manen på den galloperande galenskapen för att inte hamna på läktarn som en packad hammarbajare. Om inte ett tjugotal miljoner svenska kronor räcker för att dessa människor ska känna sig uppskattade för sitt jobb, eller trygga inför livets sista 20 år, då vete faan hur mänskligheten skall fortleva.
Gud och Stalin skall veta att jag själv är troende kapitalist, men det är långt ifrån detsamma som att acceptera att desa likmaskar sitter och suger näringen ur folket redan innan vi har gett upp & låtit landet dö!

Jag är den förste att applådera det fantastiska jobb socialdemokrater och likasinnade har gjort med att nedmontera statliga stoltheter som posten, telia med flera på rekordtid med resultatet att de anställdas känsla av trygghet byts till osäkerhet och ångest om framtiden, att cheferna helt plötsligt får möjlighet att mångdubbla sina löner och arvoden, allt med "marknadens" goda minne, fallskärmar och pensionsavtal helt plötsligt blir normaiserat på nivåer som ger en vanlig dödlig njursten. Detta fantastiska jobb hjälper ialla fall till att hålla de sämsta ledaraspiranterna borta från makten i nästa val, om pöbeln orkar minnas....

Nej, håll med om att det klockrent att en bortskämd tönt i toppen på Fortum (hmm, är det statligt eller..) kan lyfta en nätt bonus med så många nollor att en 80"tals dator svimmar mens deras arbetsmyror i form av extremt kapabla svetsare med flera ser sina arbeten tyna ort i brist på vilja att investera.

Det finns dock ljuspunkter, postchefen som avstår från lön får fett med kred! Men å andra sidan så drar Zlatan in sisådär en 50 millar om året på att joxa med lädret- hitta logiken i det du!!!

Nä, nu e ja skitnödig i andra ändan så de så! avslutar Grinolle....

Fy fan för låg kronkurs!
För 6 månader sen var man helt säker på att kunna slå sig fram i liftköerna med en kronstinn hästhandlarplonka och vad fan händer??? Kronhelvetet dyker som JAS 39 Gripen en högsommardag! Helt plötsligt blir man bortföst från after skin av en kasse nyrika öststatare. Plånboken duger inte ens till att impa på bortsprugna fjortisar!
Nä, enda trösten i detta besvikelsens tidevarv är att Mona Sahlin åter igen visat sitt rätta inkompetenta jag i debatten om skitföretaget SAAB i dess bromslösa färd utför puckelpisten. Tage Erlander lär spinna som ett roulettehjul i Moskva i sin grav när han ser hur Socialdemokraterna ohotade tar hem VM i pissiga beslut & korkade utspel.
Men vem orkar bry sig, hit med en gluwine skrockar Grinolle

Visst fan är det skönt att vi har en handelskraftig Riksbank!
Så tuffa är dom att de vågar sänka räntan till de kommersiella bankerna så att dom kan göra lite extra deg i dessa surtider. För ingen inbillar väl sig att vi menlösa konsumenter drar det längsta strået? Inte då, vi kan i bästa fall hoppas på att de dyraste krediterna för tex. bilköp,kapitalvaror och semesterresor pressas ned nu när handeln har panik!
På det viset luras vi att förköpa oss rejält i krishanteringens goda namn, så när allt fler blir av med jobben så sitter vi i skiten lite rejälare!
Bankerna å sin sida sitter just nu och håller i kulorna skyllandes på riskerna med att låna ut. Vilken kioskvältare! Om det vore riskfritt att låna ut kulor så fanns det ju för fan inte någon marknad för det. I sanningens namn så är det ju dessutom mindre farligt ju dummare man beter sig med kreditgivningen, fråga Nordbanken, Gota banken och de andra glada grisarna från 90-talet.

Nej, se till att de klumpfötter bland storfinans, industri & övrig klavertrampande storvulna verksamheter får stå sitt kast nu! Låt styrelser och Storpotäter ta sitt ansvar för en gångs skull. Be en bön för att makthavarna nån gång får in i sina snedvridna hjärnvindlingar att inte bara före detta löntagare måste ta sitt ansvar för kostnader man inte längre kan bära!

Tack för kaffet / Grinolle